Den galna kvinnan under vinden

Så står även jag jag där framför de gapande hyllorna i min mataffär där i normala fall rad efter rad med toalettpapper breder ut sig. Toalettpappret – civilisationens krona. Det första vi civiliserade människor hamstrar när krisen kommer. Rätten att kunna torka sig där bak och spola ner är det värdiga livet så som vi känner det. Snabbt och lätt bli av med sina egna lämningar. De tomma hyllorna fick mig att minnas…

Toalettpapper var det sista jag lärde mig att faktiskt köpa när jag flyttade hemifrån. Ska man verkligen behöva betala för skithuspapper? Näe, där går gränsen för an fattig student. Så jag snodde en rulle här och en rulle där. Jag spred ut mina stölder och de drabbade ingen fattig. Bör väl vara preskriberat nu. Långt långt senare i livet började jag unna mig lyxen att alltid ha också hushållspapper hemma. Det hände sig i samband att jag blev med sambo. Helt plötsligt kändes min vana att ha en rulle toapapper på köksbordet lite fel.

Att behöva uträtta sina behov i skogen utan toalettpapper kan leda till otrevliga erfarenheter. Det är ganska svårt att få bort fästingar som satt sig på prekära ställen. Jag har lärt mig att det är lättare om man har en spegel. Men tyvärr är det så att man kan behöva be någon annan om hjälp. Företrädesvis någon som inte är så pryd. Och barr i ändalykten är inte heller kul kan jag berätta. Å andra sidan ska man ju behandla andra som man vill bli behandlad själv. Det var inte trevligt att halvvägs in i maten upptäcka lite toalettpapper fastkilat vid en sten precis där jag satt på en picknickfilt.

I Kunming i södra Kina 1992 fick jag lära mig att det inte alls är något självklart att kunna göra sig av med begagnat dasspapper. Bredvid toalettstolen stod det en korg där man skulle lägga sitt begagnade papper. Avloppsrören klarade inte toalettpapper. Så där fick jag vänja mig vid att säga hej till mitt använda papper ända tills någon tuff städare tömt korgen. Det skapade en viss oro i mig när jag lyckats uträtta mina behov efter att ha varit förstoppad i tio dagar. Hur skulle rören klara det om de inte ens kunde svälja lite papper?  Än idag är det ju såhär i många länder. Man är glad om man har en toalett. Att också kunna spola ned papper är en extrem lyx. Kanske till och med ett frosseri i bekvämlighet.

I Vitryssland lärde jag mig att inte bara pappret utan hela toalettinredningen är en lyx. Vid mitt första besök i Minsk gladdes jag och min kollega mycket åt att ha hittat ett nyöppnat café. Vi besökte det så ofta vi kunde för där fanns toapapper, toalettlock och sits. Vid mitt återbesök fem månader senare var allt borta. Själva toalettstolen fanns kvar men caféet var inte längre en sevärdhet att besöka dagligen.

I Bosnien-Hercegovina hade jag och min kollega alltid en bal toapapper i bilen. Tillslut var vi helt ogenerade över att alltid ha med oss en rulle när vi gick för att ”ta en kaffe” på nåt ställe längs vägen. Har man en gång lärt sig att använda toapapper känns allt annat ovärdigt. Vårt kontor låg i ett kontorshotell i Sarajevo. Också där fick man ha med sig egen rulle på dass. Toapapper är stöldbegärligt och kan inte delas. En dag blev vi kontaktade av Sveriges ambassadör i landet. Skulle vi kunna arrangera ett möte med ett antal lokala organisationer som arbetar mot människohandel? Sveriges nye justitieminister Tomas Bodström skulle vilja träffa dem och det vore väl lämpligt att göra det hos oss. Ambassadören kom och inspekterade vårt kontor för att förbereda mötet. Hur var det om ministern skulle behöva gå på toa. Fanns det en sådan? Jo, svarade vi. Men ett litet problem. Man måste ha med sig eget papper dit. En ambassadör får inte vara fin i kanten. Ministern skulle inte behöva befatta sig med den rosa pappersrullen (ja toapappret var alltid rosa). Vi fick order om att precis innan mötet på vårt kontor placera ut toapapper i bägge toabåsen på vårt våningsplan. Då borde väl inte pappret hinna stjälas innan det eventuella celebra besöket. Ministerns entourage med reporter och fotograf från Aftonbladet anlände. Min kollega tog emot medan jag rusade med rullar till toaletterna. Mötet avlöpte väl och tyvärr var inte Bodström nödig.

Jag minns också den gången jag och min kollega besökte ett antal människor som var de första att återvända till sina bombade hus utanför staden Visegrad. De hade ingenting utöver två hjälpligt uppbyggda rum där de inrättat en sovsal för kvinnorna och en för männen. Vi blev ombedda att handla förnödenheter åt dem. Alltså som en välgörenhetsgärning från våra egna kassor, inte för biståndspengar. Vi fyllde bilen med lite matvaror och det för oss så nödvändiga toapappret.  Det är först nu jag inser att de där balarna med rosa papper kanske inte låg så högt på behovslistan. De hade ju inga toaletter.

Jag förstår att vi i Coronakristider hamstrar det viktigaste vi har. Toalettpappret skiljer oss från djuren. Det är också relativt billigt. Något de flesta har råd att bunkra.
Torka och spola ned.
Torka och spola ned.
Göra sig kvitt allt otrevligt.

En händelse i min barndom har snurrat i bakhuvudet sedan #metoo-hösten 2017. Jag finner inget svar på frågan som lyser klar: Vem lärde mig att män är djur?

Jag tror inte att kvinnor har medfödda strategier för att hantera potentiella övergrepp från män. De får man antingen lära sig av själv eller av andra kvinnor. Jag kan inte minnas något särskilt samtal. Inte heller minns jag att jag sett någon äldre kvinna i min närhet direkt utöva en handling för att freda sig mot sexuella trakasserier eller våld. Jag har definitivt inte något minne av att någon berättat för mig att det är viktigt att inte göra män upphetsade genom att visa rädsla. Jag har fått lära mig det när det gäller hundar. Men inte män. Jag tror ju inte ens att det är sant. Alltså att män blir upphetsade om de känner att man luktar rädsla så som hundar tydligen blir. Men någon gång i barndomen lärde jag mig det. Vid tretton års ålder vad den kunskapen fast förankrad.

Det var en strålande dag mitt i det långa sommarlovet. Jag och min syster hade matsäck med oss för en heldag vid vårt särskilda badställe. Det var lite oländigt att ta sig dit genom skog och riviga snår. Men i gengäld var det bara vi och vår syssling som använde denna lilla sandstrand. Framåt eftermiddagen var lunchen uppäten och det var dags för ett sista dopp innan vi skulle traska hemåt upp för den långa backen mot byn. Varma sommardagar gällde det att bada precis innan man gick för att hålla sig någorlunda sval hela vägen hem. Av nån anledning kom vi på att vi skulle ta sista doppet näck. Kanske för att badkläderna började kännas lite äckliga.

Vi plaskar runt, gör kullerbyttor och står på händerna på den slemmiga sjöbottnen. Så ser vi en båt med en ensam man styra in mot vår del av sjön. Vi känner inte igen honom men han kan ju ha kommit långt ifrån. Det är inte bara vi som bor i byn som fiskar här. Otroligt irriterande, det här är vår privata plats. Men han har i alla fall vett att styra in mot den lilla strandplutten bredvid vår. Vi fortsätter bada. Vi ska inte låta oss störas. Men det är lite konstigt alltihop, vad gör han här? Det är väl ingen fisk som nappar så nära stranden? Och vi låter ju ganska mycket vilket måste störa fisken.
— Han tar av sig alla kläder. Han är naken, säger syrran.
— Äsch, han ska väl bara ta på sig badbyxorna, säger jag.
— Nej. Det gör han inte. Han bara står där naken.
— Han är väl nudist då. Så otroligt störigt att han måste bada just här. Det är ju inte ens en särskilt fin strand.

Vi går upp. Det känns inge kul att bada längre. Tack och lov sticker det ut en liten udde med hög sly mellan vår strandremsa och den han är på. Han kan inte se oss när vi nakna går upp ur vattnet. Vi klär tysta på oss och under tiden jag tänker ut en bra strategi. Jag är storasyster. Jag har ansvar för att klara oss ur det här på ett bra sätt. Det viktiga är att för allt i världen inte visa för honom att vi är rädda att han ska göra något. Vi måste verka helt oberörda av att han är spritt språngande naken. För vi måste gå förbi udden och upp på den lilla stranden där han är. Skogen är alltför ogenomtränglig att ta sig igenom från strandremsan vi är på. Det som krävs av oss är alltså att låtsas som det regnar.
— Okej, såhär gör vi nu. Jag berättar för dig om en bok jag läst medan vi går genom vattnet för att komma till stigen. Du bara lyssnar på mej. Vi får inte verka rädda. Inte springa och inte skrika. Vi låtsas som om det är helt normalt att han sitter där bort helt naken när vi går förbi. Förstår du vad jag säger?
Syrran nickar och tittar allvarligt på mig.

Vi tar våra träskor i handen och badväskorna på andra armen. Precis som vanligt. Jag börjar berätta om den senaste boken jag läst. Jag är helt fokuserad på berättandet. Syrran går lite bakom mig där i vattnet. När vi kommer fram från snåren och upp på den lilla stranden sitter mannen där, exakt på det ställe vi måste passera. Det är som en hög tröskel av rötter med en knapp meters öppning bland träd och buskar. Otroligt irriterande! Han sitter där helt naken och tittar på oss.
— Hej! säger jag med hög och stadig röst. Jag visar tydligt med hela kroppen att här är inga konstigheter. Mannen hälsar tillbaka och tittar på oss.
— Ursäkta kan du flytta på dig lite så att vi kommer förbi?

Den spenslige mannen makar rumpan lite åt höger på tröskeln och lämnar oss tre decimeter att passera på. Men han sitter kvar. Jag går över tröskeln med syrran tätt efter. Så hoppar hon förbi mig och rusar genom det decimeterdjupa äckliga vattnet över skogsstigen. Jag bli arg. Vi har ju kommit överens om att att vara lugna! Absolut inte springa eller visa rädsla. Så känner jag mannens händer ta tag om mina överarmar. Han är oväntat stark. Jag slår honom i huvudet flera gånger med mina träskor. Syrran står en bit bort och jag tror att hon skriker lite. Jag tappar träskorna. Med en rejäl sving slår jag till mannen i magen med väskan jag har över axeln. Den är fullpackad och lite hård av någon inbunden bok. Kanske en termos också. Äntligen tappar mannen greppet. Jag springer fram mot syrran och fortsätter genom skogsremsan mot vägen.

Vi springer så fort vi kan över det grova skogsvägsgruset. Jag känner inte att det gör ont mot mina bara fötter förrän vi kommit en rejäl bit från sjön. Vi inser att mannen inte följer efter oss för vi har kommit fram till de fösta husen längs vägen. Nu gråter vi nog bägge två högt. När vi passerar bondgården sitter det äldre paret som bor där vid sitt grönmålade fikabord med ett par grannar. De måste ha hört hur upprörda vi är för de frågar vad som hänt. När vi berättat tar bonden och den ena grannen bilen ner mot sjön för att se om mannen är kvar. Vi får saft och bulle. När bilen kommer åter har de mina träskor med sig. Men mannen har så klart stuckit iväg med sin båt. Jag tänker att mannen var lite lik en av mammas kusiner, men det säger jag inte till någon. Vi får skjuts den sista biten hem.

Dagen efter skriver jag om händelsen i ett brev till en kompis. Jag berättar detaljerat och gör det hela till ett komiskt äventyr. Det är viktigt att kunna berätta en bra historia. Det var ju jätteskoj att jag slog gubbäcklet i huvudet med mina blåa träskor från Båstadstoffeln. Väl hemma i stan efter sommarlovet träffar jag min kompis hemma hos henne. Hon berättar att hon tyckte jättesynd om mig och syrran, att det var en otäck upplevelse vi varit med om. Hennes pappa hade blivit arg upprörd när hon läst mitt brev för honom. Det var nog första då jag förstod att det som hänt inte var en sommarlovsanekdot bland andra. Syrran och jag hade klarat oss från att bli våldtagna. Tack vare att mannen var liten och klen och att jag slog honom för allt vad jag kunde.

Det jag vet säkert är att jag inte där och då slutade tro att män blir upphetsade om man visar rädsla eller obehag. Så många gånger jag tvingat mig själv att inte springa när någon ensam man gått efter mig på en enslig väg och gjort mig rädd. Eller den där gången jag var i Paris med en kompis efter första ring på gymnasiet. I den fullpackade metrovagnen höll jag mig i mittstången. Så började någon att slicka min hand. Det var så trångt att jag inte kunde se vem det var. Jag höll envist kvar min hand runt stången trots det starka obehaget av att mannen bra fortsatte slicka upp längs handleden. Jag skulle inte ge honom tillfredsställelsen av att visa att jag tyckte det var obehagligt. Jag märkte det ju inte ens! Först när vi äntligen klivit av vid den rätta stationen berättade jag för min kompis vad som hänt. Äcklad höll jag min hand långt ifrån mig tills vi hittat ett café där jag kunde tvätta av mig. Också detta blev en rolig historia.

Jag vet fortfarande inte vem som lärde mig att att bästa strategin mot potentiella övergrepp är att behålla sitt lugn och absolut inte visa rädsla. Jag vet inte heller när jag slutade att tillämpa den här metoden. Men någon gång på väg in i vuxendomen slutade jag. Eller jag slutade i alla fall att tro på själva teorin om att män är djur som till varje pris inte får bli upphetsade. Men att det är bra att inte visa rädsla i de flesta sammanhang kanske jag tror fortfarande.